Måndag morgon den 15 september klockan 05.50 kom lilla Egon
till världen. Så här gick det till:

På lördagskvällen kände jag att något började hända i magen.
Små molande värkar som vid tolvtiden var klart att det var just värkar. Men
eftersom de kom så oregelbundet och inte var speciellt stora så sa jag
ingenting till Lasse. Jag tänkte att han skulle får sova en natt till
ordentligt. Under natten vaknade jag ett par gånger av att jag hade värkar och
på morgonen kom de lite tätare och jag berättade för Lasse att nu är det på gång.
Jag ringde till BB och berättade att jag hade värkar men att det var
oregelbundet. De svarade att jag skulle ta det lugnt och ringa igen när
värkarna var tätare. Ingenting förändrades direkt under dagen. Vid halv tre
ringde de från BB och berättade att man tittat på min journal. Med tanke på min
historia med dödfött barn 2003 och flera missfall efter det så ville man att
jag skulle komma in för en kontroll. Ta med alla saker och kom förmodligen
skriver vi in dig, sa hon.

Oj, vilken aktivitet det blev på oss. Nervösa irrade vi runt
och försökte få allt som stod på listan över saker som skulle med till BB. Känslan
att nu händer det, nu är det på riktigt infann sig. Sedan in i bilen. När vi
kom dit blev vi installerade i ett rum och när vi då tittade på klockan var den
fem i fyra.

Barnmorskan kom in och gjorde en undersökning. Hon konstaterade
att det var igång men med tanke på att jag faktiskt redan då hade haft värkar
ganska länge så ville hon rådgöra med en doktor om hur vi skulle gå vidare. Man
kom fram till att man skulle ge det hela en skjuts. Så därför satte man in
diverse grejer som dropp t.ex. som hjälp på traven.

I det här läget hade vår doula kommit på plats. I rummet
fanns alltså oftast Lasse, jag och AnnaKarin. Det var en skön lugn stämning. Mina
värkar kom tätare och gjorde allt ondare men jag hade fokus på andning och
kunde ta dem utan någon smärtlindring. När valvakorna började sändas satte vi
på datorn och följde resultaten. Det var mysigt. Någon barnmorska nämnde när
hon kom in i rummet att det fanns ett lugn som inte fanns i de andra rummen. En
annan nämnde att jag måste ha väldigt hög smärttröskel eftersom de mäter
värkarna och kunde se att de faktiskt var ganska starka vid det laget. Vi
småpratade, jag andades, AnnaKarin masserade rygg, nacke, ben och fötter (dessa
stackars fötter som ignorerats i flera månader pga att jag inte nått dem och
därav inte var de mest fina och härliga fötter. Dessa fötter masserade hon i
timmar). Så länge det bara var vi tre i rummet gick det att ta värkarna på
andning men tiden gick och fler undersökningar skulle göras så det kom och gick
personal allt mer intensivt och jag kände att jag blev störd i mitt flow. Då kom
monstervärkarna med ilfart! Det enda som hjälpte var epidural alltså
ryggbedövning. Vilken lättnad. Så fortsatte värkarbetet ha sin gilla gång. Jag
satt väldigt länge på en pilatesboll lutad över en sackosäck som låg på sängen
och sov. Vi märkte att det var svårt att hitta en ställning som Bäbis tyckte om.
Hans hjärtljud blev svagare i värkarna i vissa ställningar och det var inte
konsekvent heller. När klockan var 05.00 och det fortfarande gick väldigt trögt
kom doktorn in. Allt han sa var hjärtljuden går ner och det här tar för lång
tid. Lösingen är akut kejsarsnitt.

Fortsättning följer i morgon.

Ses!