Ja, jag kanske blir lite tjatig här när jag pratar så mycket
om tiden. Men det fascinerar mig just nu. Det fascinerar mig att jag upplever
tiden annorlunda än innan Egon. Tiden går liksom både långsamt och fort
samtidigt. Fort som bara den om jag tänker på att det redan har gått fyra
veckor sedan Egon föddes. Känns som vi just har kommit hem från BB. Men dagarna
går långsamt, vi har ett lugnt och behagligt tempo där vi vilar, äter och går
promenader. Samtidigt som jag inte hinner något alls under dagen. Jag upplever
alltså dagarna som både långsamma och snabba. En mycket märklig känsla. Jag
lever i en ny värld, där tiden inte fungerar som i den värld jag är van vid.
Den hackar, delar sig och blir parallell, slingrar sig runt som en orm och tar
omvägar. Det är bara att följa med.

Ses!