Efter barnafödande och med pågående amning har jag
förvandlats till en annan person än den jag var tidigare. Jag har varit väldigt
duktig på att hålla många bollar i luften och tempot har varit högt. Nu har min
hjärna bytts ut mot någon form av seg gelé och jag kan fastna mitt i en mening.
Exempel på det har min syster fått flertal. Som när jag satt och berättade
något för henne och skulle säga något i stil med ”eller så gör vi tvärt om” men
liksom fastnade i ett ellehh och sedan kom det inte mer. Numer utstöter hon ett
ellehh lite då och då och skrattar lika högt varje gång. Att berätta något för
någon tar en evighet för jag måste tänka på att hålla tråden och den tappar jag
hela tiden.

Men det är ändå inte det som är värst. Värst är att jag
reagerar så konstigt på saker som jag inte har reagerat på förut. Vi skulle äta
krabba häromdagen och jag dukade och skulle lägga upp krabborna på ett fat.
Helt plötsligt är dessa krabbor det värsta jag sett. Ben som håriga spindlar
och jag kan för mitt liv inte se på dem än mindre ta i dem. Lasse fick gröpa ur
köttet när jag inte såg på men det var kört, jag kunde inte äta utan att känna
obehag.

Jag känner inte igen mig själv. Att jag inte sover
ordentligt gör väl sitt till också antar jag. I denna förvirringens status
funderar jag ändå över om män någonsin kan förstå känslan. Det är så svårt att
förmedla i ord. Och det handlar ju om hormoner. Ingenting man rår över så att
säga. Så att när man sätter på vatten på spisen för att koka nappar och går
iväg för att hämta napparna men kommer till sovrummet och har glömt bort vad
det var man skulle göra och ser att det behövs bäddas och gör det i stället.
Och det kokar torrt och det mycket väl skulle kunnat uppstått en brand. Så kan
man inte riktigt lastas för det, okej?

Ses!