Allt för ofta hamnar jag i situationer där jag tar ansvar
för vad andra känner. Det är ju en fin egenskap säger du då kanske. Men nej,
det är inte hänsyn jag talar om. Jag talar inte heller om att skämmas för andra
för det gör jag aldrig. Utan jag talar om att gå med på att andra gör fel eller
låtsas som att allt är bra även fast det inte är det. Bara för att andra inte
ska känna sig dumma eller skämmas. Men det är ju naturligtvis fel. Varför gör
man på detta sätt? Exempel: Jag har precis varit med om ett missfall. Jag möter
en bekant som vet vad som hänt och som frågar hur jag mår. Av någon anledning
säger jag att allt är bra och hasplar ut mig några floskler om att livet går
vidare. Bara för att denna bekant skulle känna sig osäker och inte veta vad den
skulle säga om jag skulle säga som det var det vill säga: Jag mår skit och vill
bara ligga i sängen och gråta. Eller som jag har varit inne på förut, folk som
frågar om jag är gravid. Det är fel att ställa denna fråga ändå blir det jag
som tar ansvar över situationen och svarar snällt att nej så är det inte.
Räddar personen ifråga genom att skratt lite och säga att det nog var tröjan
som stod ut lite. I stället för att säga ifrån: du får ursäkta men det där är
en för privat fråga för att svara på. Eller ni vet den där personen i t.ex. ett
personalrum som alltid skapar dålig stämning med antingen rasistiska eller
sexistiska skämt. Allt som oftast skrattar alla lite nervöst bara för att rädda
den som gjort fel för det skulle ju bli pinsamt om man sa ifrån.

Nix, slut med detta utplånade sätt att vara. Man kan
faktiskt säga ifrån, vara ärlig utan att vara hänsynslös.

Ses!