Blog Image

Mammabloggen

Mammabloggen

Mammabloggen är doulan AnnaKarin Pedersens gästblogg, här vi får följa en nybliven mammas vardag från graviditet och tiden efter födseln.

Just nu träffar vi Linda Kumlin.

Välkommen in på hemsidan också! www.doulan.info

Feeling hot hot hot

Första inlägget! Posted on Thu, August 14, 2014 12:27:15

Värmerekord på värmerekord, tropiska nätter och hur många
soltimmar som helst. Så har sommaren sett ut och vanligtvis hade jag
fullkomligt älskat det. Men det har varit en pärs ska jag säga. Tur är att jag
har varit ledig och då inte behövt göra så mycket. Alla fönster har stått på
vid gavel och altandörrarna varit öppna nätterna igenom. Här har det uppstått
en rolig bild. Lasse (sambo) har frusit och legat under sitt duntäcke medan jag
legat i bara mässingen inslingrad i den gravidkudde som jag har fått låna av
min syster och ändå svettats. En kudde som för övrigt helt har räddat min sömn.

Dagtid har jag skiftat mellan att sitta i källaren och läst,
legat framför fläkten eller åkt med familjen och svalkat oss med ett bad.
Faktiskt har jag inte gjort mycket annat den här sommaren.

En dag när det var en sådan där riktigt kvav, varm och klibbig
dag tänkte jag kyla ned mig med en dusch. Humöret var inte på topp och jag
satte mig i badkaret och duschade kallt och länge. När jag var klar kändes allt
lite bättre. Men där tog det stopp. Jag kom inte upp. Hur jag än försökte vrida
och vända eller trycka upp mig så gick det inte. Lasse var på undervåningen så
han hörde mig inte. Jag tänkte att någon gång kommer han ju upp. Men det tog
ett tag och tårarna började först rulla lite långsamt till att bli mer och mer
en panikartad gråt. Till slut hörde jag hur han gick i trappan och jag skrek
”jag sitter fast, kom och hjälp mig!” mitt i fulgråten. Nu hade jag förstås
låst och Lasse försökte få upp låset utifrån. Verktyg på verktyg, nyckel på
nyckel provades och jag hörde hur frustrerad han var och hur gärna och desperat
han ville in och hjälpa sin flodhäst i badkaret. Efter en stund kände jag att min hjälte nog
inte skulle lyckas så jag fick skärpa ihop mig helt enkelt. Jag lugnade mig
lite och tog tag i kanterna och med armstyrka lyckades jag äntligen ta mig ur.
När jag låste upp dörren och såg verktygslådan var jag bara tvungen att prova
själv. Jag tog första bästa verktyg och klick, låste upp. Han tittade lite
konstigt på mig ”hur gjorde du?” ”Jag
vred åt höger” sa jag. ”Jahaa, vad dumt
jag provade bara åt ett håll” svarade han och blev lite arg på sig själv. Till
hans försvar tappar man tänket i den här värmen och i en stressad situation.
Och så här i efterhand är det ju en incident man kan skratta åt.

Ses!Har nog aldrig fotograferat mina fötter så mycket som jag har gjort den här sommaren. Men så här har min utsikt sett ut för det mesta smiley



Ett nytt sammanhang

Första inlägget! Posted on Wed, August 13, 2014 10:53:49

Vilken respons på mitt första blogginlägg jag har fått. Tack
för alla grattis och hejarrop, det värmer. Jag vet att jag inte är ensam om att
ha haft det svårt på barnfronten men man kan känna sig väldigt ensam. Att
skriva om det gör kanske att någon kan finna viss tröst eller känna hopp.

I början av graviditeten mådde jag alltså ganska dåligt och
fick ta en liten time out från jobb och andra uppdrag. Men efter några månader
så kände jag mig både piggare och starkare. Det är då, när man har tagit sig
förbi de där kritiska första månaderna som känslan av att det faktiskt kanske
möjligtvis går vägen den här gången dyker upp. Med den känslan skenar tanken
iväg och helt plötsligt tänker man ”ja just ja, barnet ska ju ut någon gång
också”. Och plötsligt har ångesten tagit sig en helt annan väg. Förlossning.
FÖRLOSSNING.

Med i bagaget finns panikångest och tillfällen där man helt
enkelt är helt säker på att man ska dö. Det ska man givetvis inte, man bara
tror det. Men med den erfarenheten känns just förlossning som ett tillfälle där
käre gamle panikångestspöket möjligtvis skulle kunna hälsa på. Nu är jag en
person som försöker möta mina rädslor och känslor i stället för att gömma mig
eller springa ifrån dem. Så jag började fundera på hur jag skulle kunna
förebygga eventuella spöken och förbereda mig på bästa sätt. Dels kontaktade vi
en doula (mer om det i senare inlägg) och dels anmälde jag mig till gravidyoga.

Första gången på yogan. Jag kommer ner i en ljus källarlokal
med mystisk yogamusik. I rummet finns mattor utlagda och på några mattor sitter
redan kvinnor i lotusställning och väntar. Vissa med sprickfärdiga kulor till
magar, vissa med bara en antydan till rundning innanför tröjan. Jag sätter mig
till rätta på en matta och ser mig omkring. Vi känner inte varandra men vi har
alla något gemensamt. En ung kvinna med jättemage vänder sig om, ler och
hälsar. Sedan säger hon ”när plussade du?” Lite sådär självklart, att det här
skulle jag absolut kunna svara på. ”Ehh plussa?” Frågade jag.

Jag kom då att tänka på att jag befann mig i ett helt nytt
sammanhang. Mina kompisar var inte här, mina kollegor var inte här. Här fanns
bara gravida kvinnor som skulle yoga. Här fanns massor av nya erfarenheter och
saker att lära. Det var roligt och bisarrt på något vis.

Plussa= När man kissar på graviditetstestet och det visar
plus. Så nu vet du!

Ses!



År av väntan

Första inlägget! Posted on Tue, August 12, 2014 09:59:29

Jag väntar barn. Jag har väntat på detta barn i flera år och
nu äntligen vågar jag tro att det faktiskt kommer ett barn. Det är bara några
veckor kvar. Egentligen kan barnet dimpa ned när som helst nu. Resan hit har
varit lång. En snårig stig med flera irrvägar och återvändsgränder. Missfall på
missfall och år som bara slipprat igenom händerna utan att det där
efterlängtade barnet gjort sig påmint.

Det är inte lätt att vara mitt denna
enorma längtan och bara se mörker och varför går det så bra för alla andra?
Vänner, bekanta, släkt alla tycks trycka ut unge efter unge och själv står man
där med sin sorg, sin dröm, sin biologiska klocka som tickar allt högre och
snabbare. Kvällspressens löpsedlar om ofrivillig barnlöshet kopplat till ålder
ger ångest och välmenande vänner som försöker trösta med egen dreglande bäbis
på armen skapar panik. Råd som ”tänk inte på det så mycket” är meningslösa för
det är ibland det enda du tänker på. Och visst måste man få tänka på det, även
om det får dig att må dåligt. Grotta ned sig och vältra sig i självömkan. Jag
tror det är bra. Bara du inte fastnar där. För någonstans vänder det. Hur det
vänder, det vet du inte men det vänder faktiskt någon gång till det bättre.

I mitt fall gick det helt plötsligt bra. Inget missfall i
början, ingen gråt utan i stället illamående utan dess like och trötthet som
kan nocka vem som helst. En sjukskrivning på någon månad och sprutor som skulle
tas varje dag (blodförtunnande). Inget liknande tidigare graviditeter och det
bådade gott. Inte att vi ropade hej än men ett visst hopp spirade och
någonstans fanns en känsla av att nu hade vårt barn äntligen hittat rätt.

Ses!

Ska nog lära mig att rotera bilder också… smiley