I går fick Egon två sprutor, ett i varje lår. Han är så
duktig och fixar det hela så bra. ”Tänk om alla var som Egon” sa sköterskan och
mamman blev så stolt så stolt. Jag vet inte om det är något att vara stolt över
men det blev jag i alla fall.

Jag har nyligen läst på lite bebisars utveckling och då läst
att de har lite olika utvecklingssprång vissa veckor och då kan bli lite
klängiga och gnälliga. Egon är ju den glada nöjda sorten och gnäller väldigt
lite men just nu befinner han sig i ett sådant språng är således lite mer
gnällig än vanligt. Nu upptäcker han att han har en mamma och en pappa och att
avståndet till oss kan vara stort eller litet. Nu kan han till exempel bli
ledsen när han ser att jag går iväg från honom. Så har han inte riktigt gjort
förut. Han har även haft lite svårt att sova i några dagar. I går var det nog
sprutorna som spelade in lite också. Han somnade inte förrän vid tolvtiden. I
vanliga fall somnar han vid sju. Det är okej om han är vaken och kanske leker
men nu ville han bli buren och började gråta om vi la ner honom, då blir det
genast jobbigare. Starka armar får man i och för sig, det är bra. Det är dock
inte det man tänker när man med kramp i armarna efter 50 minuter fortfarande
står och vyssar honom i famnen. Då är det lite mer ”herreguuu unge sov nu då!”
Som tur är sover han läge på morgonen så vi får nog ganska bra med sömn i alla
fall.

I dag var jag hos frissan och var borta från Egon i flera
timmar. Det var första gången jag vår borta så länge och jag kunde inte sluta
tänka på honom och satt i frisörstolen och tjuvtittade på bilder honom (jag
vet, larvigt). Det gick ju naturligtvis jättebra för honom. Han var ju med sin
pappa men jag vill nog ändå säga att han såg glad ut när han såg mig igen. Med
rosa hår och allt…

Ses!

Bilden är tagen av Pauline som fixade håret. Hon finns på Hårteamtet!