Jag kan fortfarande titta på Egon och tänka ”är det här
sant? Är den här underbara lilla människan verkligen mitt barn” Det har gått
över ett halvår och fortfarande är det svårt att smälta att jag är mamma. Jag
njuter av tiden med honom varje dag och gosar, pussar och drar djupa andetag i
nacken på honom för att få in all den ljuvliga doften långt ner i lungorna. Jag
vill ta vara på varje sekund. Det betyder inte att det inte är påfrestande
ibland eller att jag är så trött att jag inte vet vad jag säger eller gör
stundtals. För så är ju såklart också. Han utvecklas så fort och han känns så
stor. Tittar ofta på bilder från BB och första tiden hemma. Han var så liten
och bara låg där på sin fårskinnsfäll och tittade runt i rummet. Nu rullar han
runt och grymtar ilsket när saker inte går som han tänkt. Han sitter jättebra i
sin barnstol men inte helt bra själv än. Han äter gröt och smakar på olika puréer.
Bara det att sitta och mata honom känns så stort. Favoriten är palsternacka och
blomkål (och japp jag lagar maten själv). Han gillar att dricka vatten ur sin
pipmugg. När mormor skulle mata honom häromdagen så kom han på att om han
hostade så gav mormor honom lite vatten. Såg väldigt roligt ut när han fick ”hosta”
efter varje tugga.

Jag funderade
häromdagen på om amningshjärnan (den som inte hänger med riktigt och t. ex
lägger fjärrkontrollen i tvättkorgen) är på väg att sakta övergå till någon
sorts normal hjärna. Jag kan tycka att jag inte lika ofta glömmer saker och att
jag är mer skarptänkt. Det skulle även kunna vara så att jag har vant mig vid
den här grötiga hjärnkapaciteten också… Troligtvis kan jag inte svara på det
själv utan det är nog upp till andra i min närhet att avgöra detta.

Ses!

Bara några veckor gammal. smiley